Det ingen berättade för mig om att vara turnerande artist

Den hyllade brittiska Stamina MC skriver om sina erfarenheter som turnerande artist.

Det ingen berättade för mig om att vara turnerande artist … är att jag skulle känna på otaligt många olika sätt inför det under årens lopp. Eller kanske till och med under loppet av en vecka. Eller bara en helg! Just nu känner jag förstås en viss nedstämdhet inför det. När jag skriver det här har det gått drygt tre månader sedan jag senast stod på scen, och jag är fortfarande inte närmare att veta när nästa gång kan bli. Det hade varit oroande även under ”normala” omständigheter, men under de exceptionella omständigheter vi befinner oss i nu är det rentav märkligt. Ingen berättade för mig att min tidsuppfattning skulle kastas in i fullständigt kaos, att varje dag i praktiken skulle bli omöjlig att skilja från nästa eftersom jag inte längre hade några (kommande) helgaktiviteter att orientera mig efter, i brist på ett bättre ord.

Det ingen berättade för mig om att vara turnerande artist är att jag ens skulle bli det! Det har varit en dröm som gått i uppfyllelse, hur klyschigt det än låter — även om det egentligen inte ens var min personliga dröm. Som tonåring kändes ett liv som artist som en så orealistisk ambition att jag aldrig riktigt bestämde mig för att satsa på den, med hjärta och själ. Den livsstil jag fått möjlighet att leva har gett mig fler ”nyp mig, jag drömmer”-ögonblick än jag kanske ens förtjänar. Så småningom accepterade jag den nya verklighet som växte fram framför mig: att platser runt om i världen som jag antingen hade hört massor om eller ALDRIG hört talas om nu var destinationer som någon betalade för att ta mig till — och det var inte ens mina egna pengar! Jag insåg att de minnen som skulle leva kvar längst från tiden på sådana platser nästan aldrig skulle vara vykortsmotiven, utan de platser där jag mötte vanliga människor i vardagen. Människor som jag i vissa fall kom att betrakta som vänner, människor som jag nu har svårt att föreställa mig ett liv utan.

Det ingen berättade för mig om att vara turnerande artist är att även om jag aldrig förväntade mig att det skulle vara för evigt, så trodde jag att solen till slut bara skulle gå ner över mina egna projekt och att festen skulle fortsätta utan mig. I stället lever jag nu i en tid där många av mina likaså ”markbundna” (alltså ”inte flygande”) kollegor försöker utöva sitt yrke i den virtuella världen. När det gäller hur jag ser på framträdanden, den interaktivitet som följer med dem, att dela ett rum, ett soundtrack och en upplevelse med människor som kanske inte har något annat gemensamt än musiken … är det mycket oattraktivt att ens överväga att göra det på nätet. Så mycket av det jag personligen får ut av att göra det jag gör har nämligen inte särskilt mycket med musik att göra. De där ”ögonblicken med människor” — en blick, ett leende, en kvick kommentar i mikrofonen eller en faktisk dialog — det är sådant jag vanligtvis ”tar med mig hem”. Och de kvällar jag tycker har varit de roligaste eller mest lyckade är de där jag känt att jag bidragit till att göra människors utekväll lite mer minnesvärd eller speciell. Ingen berättade för mig att miljöer som i så hög grad är uppbyggda kring MIG som personen på scenen så småningom skulle få mig att rikta all min uppmärksamhet mot alla andra utom mig själv. Och jag är faktiskt lite glad att ingen gjorde det, för att själv lära mig det, i min egen takt, har gjort insikten ännu mer värdefull.

Följ Stamina MC
På Instagram
På Spotify
På Facebook
På YouTube